Paloma Madrid participated in Domestic Systemic Pandemic with her short film 'Black duck/Pato Negro' which was exclusively shown in the exhibition and viewable online during the finissage day. 

Black duck/Pato negro, 2020

Navigating the crack between worlds is difficult and painful, like reconstructing things in an oppressive patriarchal, capitalistic, colonial plastic bag. Forced to negotiate the cracks between realities. Necessary for survival and growth.

My dance takes me to one of the driest deserts in the world, the Atacama Desert.

Also known as the black duck, pato negro in Quechua. I go because one part of my ancestors and grandmothers come from there. But also my relationship to longing for a territory that I sense is part of me.

In Atacama, there were about twenty women who between the 70s and 90s searched for their relatives. Their story is documented and grabbed me because it's part of my exil-crack story.

The women's relatives had been dumped by the military during the dictatorship. Their movements consisted of bending down and picking up, possibly something that could be thought of as bones from their relatives.

A movement born of hope. To be reunited with their relatives and get an end, for an oppositional worldview.

.•.•.•.•.•.

En spricka som känns som ett öppet sår som jag bär med mig. Ett sår som heter exil, som lär mig om läkning.

Min dans tar mig till en av de torraste öknarna i världen, Atacama öknen. 

Som även kallas för den svarta ankan, pato negro på quechua. 

Jag åker för att mina förfäder och förmödrar kommer därifrån. 

Men även min relation till längtan efter en plats som jag tror kan tillhöra mig. 

I Atacama fanns det ett tjugotal kvinnor som mellan 70 och 90‐talet sökte efter sina anhöriga. 

Deras berättelse finns dokumenterat och grep tag i mig eftersom det är en del av min historia. 

Kvinnornas anhöriga hade blivit dumpade av militären under diktaturen. Deras rörelser bestod av att böja sig ner och plocka upp, möjligen något som kunde tänka sig vara ben från deras anhöriga. 

En rörelse som föds från hoppet.

För att återförenas med sina anhöriga och få ett avslut och en annan början.

Regi och koreografi Paloma Madrid (Swe/Chi)

Dans Ninoska Valenzuela Benavides (Chile) Paloma Madrid

Foto Elisa Torres (Chile)

Musik Carmen Lienqueo & Pintocabeza (Chile)

Redigering/klipp Petra Coppla Dahlberg (SWE)

Mitt konstnärskap utforskar aktuella händelser, migration, dans, kropp och självbiografin genom olika medium. En av mina centrala frågeställningar i process handlar om att utforska rörelsens yttre och inre form, med kroppar som åldras, bär på ärr, misslyckas och överlämnar sig på det sättet till undersökningar som blir koreografier.

.•.•.•.•.•.

Paloma Madrid choreographer & poetical body investigator. Proposing the body as a medium in constant change and knowledge-producer. Madrid works are constantly exploring the intersection between collaborative art and social choreography. Her work is always searching for possibilities of the mind and body to re-think the way of dance and choreography.

instagram/palomitamadrid

www.palomamadrid.me